Vår Marin 500 år – aptitretare

Bokverket Vår Marin 500 år är snart färdigt och kommer att distribueras under februari 2022. Vi kommer därför under sommaren att varje vecka publicera en bild och förklarande text, som försmak till vad som komma skall.

Materialet läggs upp på www.attundaskeppsforlag.se/aptitretare samt Facebook och Instagram.

Välkommen att hänga med på vår historiska resa som börjar 1522.

Claes-Göran Dahl, huvudförfattare.


Vecka 25

Träningsrodd i valbåt under flaggstyrman Isakssons befäl på luciadagen utanför S:t Lucia. Vattentemperatur +30 grader. Hemma i Sverige var det kallt som under krigsvintrarna (-26 i Målilla) och ångloken räddade järnvägstrafiken. Äbn tj fotograf  

Med Älvsnabben på de sju haven

Expeditionerna till ”aflägsna vatten” har gamla traditioner i Flottan och några episoder från tidigare århundraden återges i boken Vår Marin 500 år. Kryssaren Gotland avlöstes av Älvsnabben och några av dem som var med på Gotlands sista expeditioner är fortfarande i livet.

Desto fler har varit med på Älvsnabbens resor och jag har aldrig hört någon som ångrat det. Däremot fanns det en hel del aspiranter som ”kroknade” på hemvägen och valde att mönstra av för gott. Det skildras från redaktörens egen långresa 1965–66.

Med den utbildningsrytm som då gällde var det ett fenomenalt sätt att utbilda såväl blivande förhandsmän som sjöofficersaspiranter under vinterhalvåret i varmare vatten. Dessutom var det förhållandevis billigt både i vad avser såväl proviant som bränsle. Även om vattenbunkring kunde innebära problem på lata latituder. Däremot var det inget latmansgöra att både gå vakt och plugga inför de prov som genomfördes under resan. Därtill skulle tidvattenberäkningar göras och stjärnor plockas ner vilket innebar att man fick offra en frivakt för att kunna gå upp i nautisk gryning eller skymning.

De värnpliktiga som fick följa med på resan var oftast de som var bäst på sin kurs vilket naturligtvis sporrade till att göra bra ifrån sig på yrkeskursen och de kunde sitt jobb ombord.

Under vår resa utbröt dock matstrejk ombord vilket närmast berodde på bristande logistik. Vi hade tömt Markan på kexchoklad och andra livsuppehållande kalorier samt en dryck som hade passat bättre att tvätta fårull med för att kunna hålla ut länge. Sedan FC läst upprorslagen, lovat bättre grönsaker och förföriska dofter spred sig från byssan valde vi att sluta matstrejken.

De som ännu inte vant sig av med att dricka mjölk fick hjälp på traven då de provade mjölken från ”plåtkossan”. En anordning som blandade ingredienser till något som kallades mjölk. Det provade jag bara en gång! Betydligt gladare blev gossarna som fick besöka bryggeriet Cerveza Pacifico i Mazatlan!

Därom kan jag ge besked om herrn så vill!


Vecka 23

19 januari minfartyget Älvsnabben sjösätts efter rekordbygge vid Eriksbergs varv i Göteborg. Fregatten Vanadis säljs för nedskrotning. 

På de sju haven med Älvsnabben och hennes föregångare

Expeditioner till ”aflägsnare vatten” har månghundraåriga traditioner. En gång i tiden gällde det att skydda svenska handelsfartyg från pirater, senare att hålla ett öga på de norska konsulerna och därefter att vara en flytande utställning för svenska exportprodukter. Förr i världen var det direktiv från Utrikesdepartementet som styrde resorna men i modern tid var huvudsyftet ”utbildningsexpedition” – att utbilda värnpliktiga och aspiranter. Medan de besättningar som bemannade Älvsnabben ofta fick beröm för sina goda språkkunskaper kunde det vara svårare att bara klara sig med det idiom som talas på Björkholmen i Karlskrona. Men, har man ankare i mössan så klaurar man det också!

För en hel generation örlogssjömän lever resorna med Älvsnabben fortfarande i gott minne. Att få se en del av världen utanför Sveriges gränser var det ännu på 1960-talet en upplevelse som det var få förunnat innan kanarieöarna invaderades av solsugna nordbor.

Att se hur människor i Afrika bodde i plåtskjul eller boningar som klängde utefter sluttningarna på vägen mellan La Guaira och Caracas var en lärdom för livet. Likaså att det i Venezuela sades att de bytte regering lika ofta som de bytte skjorta. Demokrati och jämlikhet är inget man kan ta för givet.


Vecka 22

1630 Älvsnabbenmonumentet

Älvsnabbenmonumentets inskriptioner: »Härifrån utgingo fordom svenska flottor på sjötåg till rikets värn. Här funno de tryggad hamn. Till erinran om fädrens gärning på haven restes denna vård 1930.«

»Stupa vi än alla i Tyskland äro likväl svenskarne i Sverige oskadde; då de ju hava sina 30 örlogsskepp.«

 

Ille faciet

Den svenska flottan hade under Vasatiden blivit en av världens största men sedan fått förfalla. Gustaf II Adolf brann för uppgiften att stärka örlogsflottan som med tiden blev en maktfaktor i Östersjöväldet. Gustaf förde understundom själv högsta befälet över sin flotta och blev med tiden väl medveten om de faror som lurar till sjöss.

Gustaf II Adolf var intensiv i allt han företog sig och brann för att uppfylla sin fars spådom. Vid ett tillfälle under Polska kriget tröttnade han på Axel Oxenstiernas kylighet:

Om inte min hetta satte liv i Eder köld, så skulle alltsammans stelna och stanna av.” Kanslern svarade helt lugnt: ”Om inte min köld svalkade Eders Majestäts hetta, så skulle Eders Majestät redan ha brunnit upp.” Kungen skrattar och besluten fattas i endräkt, ”ty för bägge var målet detsamma: Sveriges bästa.”

(Fritt efter Grimberg)

Den 19 maj 1630 då flottan låg vid Älvsnabben, färdig att avsegla till Tyskland med de svenska regementena, tog Gustaf Adolf farväl av de i Stockholm församlade ständerna. Han bar på armen sitt enda barn, den fyraåriga Kristina.

Kort därefter gick han ombord på flottan. Men motvind hindrade dess avsegling dag efter dag och först den 17 juni kunde svenska flottan lämna Sörmlandsskären. Det var en ståtlig syn, när alla dessa fartyg, väl 100 stycken, med fyllda segel för sakta västlig bris gledo fram mot söder.

(Grimberg)

Grimberg hade en benägenhet att försköna svenska folkets underbara öden och enligt en annan källa utgjordes huvudflottan av en transportflotta om 13 fartyg med 15 000 man embarkerade samt en eskort om 27 örlogsfartyg, då kung Gustav II Adolf embarkerade vid Älvsnabben. En Flottans storhetstid var det i alla fall. Han hade som hans far förutspått gjort det – Ille faciet!

(Oxenstierna införde senare olika klasser för örlogsfartygen och begreppet regalskepp utrangerades sedan Wasa gått under.)


Vecka 21

Svenska örlogsfartyg utanför Pillau i slutet av 1620-talet. Utsnitt ur samtida akvarell i Krigsarkivet.

Under den blågula örlogsflaggan

Zettersten skriver i sin sjökrigshistoria: »Färgerna i svenska örlogsflaggan äro från Erik XIV:s tid. Då hertig Johan drog med de sina den 2 Aug. 1561 på en galeja från Stockholm till sitt hertigdöme Finland efter att hafva bevistat sin broders kröning i Upsala, berättar ett ögonvittne att »galejan var prydd med en blå fana, i hvilken stod ett gult kors«.


Vecka 20

Sveriges första örlogsflotta anländer till Slätbaken på Pingstdagen 1522.

På Jacob Häggs berömda etsning står Gustaf i espingen på väg att gå ombord och ta sin nya flotta i besiktigande.

Det är femhundra år sedan Sverige och huvudstaden var ockuperade av den lede dansken. Med våld och argan list hade han rövat bort den unge ädlingen Gustaf Erikson (Vasa). Sedan Gustaf och några andra svenskar lurats ombord i danska skepp utanför Älvsnabben avseglade skeppen och svenskarna hölls fångna i Danmark. Gustaf lyckades emellertid fly och via Lübeck ta sig tillbaka till Sverige.

Stockholm och de kustfästningar där danskarna satt sig fast belägrades men underhölls sjövägen av danska fartyg under befäl av den dansk-isländske amiralen Sören, (Severin) Norby, som gärna kallade sig ”Baltiska hafvets amiral”. Han härjade obekymrat i Östersjön och det berättas att ”Det var hans lust och hälsa att röra i deras kramkistor och lukta på deras kryddsäckar”. Det vill säga de uppbringade fartygens laster. Sedan han bemäktigat sig lasten från ett uppbringat fartyg lät han det segla vidare och hälsade dem välkomna tillbaka med ny last!

Gustaf insåg det omöjliga i situationen så länge han inte kunde stoppa sjötransporterna men fann snart på råd. Med gamla kontakter i Lübeck lyckades han köpa ”tio örlogsskepp, med besättning, skytt, krut, säd, och andra krigsförnödenheter, mot besoldning och för redlig betalning”. Det låg i Lübeckarnas intresse att få en motvikt till den svenske arvfienden Danmark, vilket inte hindrade att man understödde den danske kungen när det passade. ”Härska genom att söndra” in prydno.

På pingstdagen 1522 anlände fartygen till havsviken Slätbaken i Östergötland och där kunde Gustaf Eriksson, som gått till historien som det nya konungariket Sveriges förste kung, senare med tillnamnet Vasa, ta sin nya flotta i betraktande. Det har sagts att sjömännen ville se den man i vitögat som skulle betala deras sold och han var nog lika nyfiken på att få se vad han skulle få för pengarna. Danskarnas herravälde till sjöss kunde äntligen brytas, och befrielsekampen slutföras med den nya flottan. Efter diverse turer i den katt-och-råtta-lek som de stridande parterna om handeln på Östersjön var inblandade i kunde Gustaf till slut göra sitt intåg i det befriade Stockholm sedan danskarna undertecknat kapitulationen ombord i skeppet Den lübske Svan på Stockholms ström.